To be or not to be?

Det är konstigt, men på något vis blandas ovannämnda ingredienser först till en grumlig sörja som sedan blir kristallklar. Så självklar att man förbannar sig själv för att man inte släppte sargen långt tidigare. Fast samtidigt inser man att det är de olika komponenterna som fört mig hit…

En långkortad historia...
Det hela började 2014 när jag såg ett TV-program som handlade bland annat om bidöd. Det låter ju inte så inspirerande, men jag minns att jag plötsligt satt som fastlimmad i soffan och blev helt fascinerad av de små djuren. Jag kommer inte ihåg hur det gick till, men fann mig själv till min förvåning kort efter soffincidenten letandes efter kurser om bin. Jag hittade en kurs, fast det var inte vilken kurs som helst utan en hel yrkesutbildning på sammanlagt 80 veckors heltidsstudier över två år.

Det där var ju helt uteslutet! Jag kunde ju inte försätta min familj i ekonomiskt kaos på grund av min tillfälliga sinnesförvirring. På något magiskt sätt föll det sig ändå så att jag sökte in till utbildningen. Jag kunde ju alltid tacka nej om jag blev antagen.

De av er som orkar läsa detta tänker nog – varför sökte inte människan in till en nybörjarkurs hos närmaste biodlarförening? Saken var den att när jag nu hittat en så övergripande utbildning hade jag svårt att tänka mig något i mindre skala. Sedan ska tilläggas att min mamma hade gått bort tidigare under året. Jag vet hur klyschigt det låter att det ska behövas en tragedi för att man ska förstå att livet är kort, men så är det ibland. Dessa tankar bidrog givetvis till hur jag såg på min egen återstående livstid.

Dock gjorde jag det! Kom in på utbildningen alltså. Fick tjänstledig från mitt arbete och drog iväg till den första utbildningsträffen. Det var bara jag och någon till bland mina klasskamrater som inte hade någon erfarenhet av bin. Det kändes som jag hade hamnat på en annan planet när det talades om olika ramformat och andra bisaker. Jag kände mig vilse och väldigt osäker på mitt val. En klasskamrat förstod mitt dilemma och bjöd hem mig till sig för att för första gången öppna och titta ner i en bikupa.

Euforisk är det ord som bäst beskriver hur jag kände just i det ögonblicket när jag fick grotta ner mig i bisamhället. Jag minns också med vilken lättnad jag tänkte att jag hade hamnat helt rätt. – Jag är hemma!

Många vinkar blir det...
När jag examinerade 2016 och sedan fick mitt gesällbrev var studietiden över och jag gick tillbaka till mitt arbete som grafisk formgivare. Det är ett jobb som jag alltid älskat, dock kändes kontorsväggarna kvävande när jag kom tillbaka och jag längtade bara ut hela tiden.

Det var ett ganska stort företag jag arbetade på och när vår avdelning skulle skrotas för att jobbet vi gjorde skulle läggas ut fick jag en första vink om att jag nog borde pyssla med något annat.

Min andra hint fick jag på nästa arbetsplats. Det antyddes om en eventuell fortsättning på mitt vikariat, men slutade med omstruktureringar och uppsägningar på hela företaget. Det började verkligen kännas jobbigt att man så väldigt sällan kan påverka något som anställd.

Ett par veckor efter att vikariatet tog slut blev min pappa sjuk och gick bort i en hast. En otroligt tung och jobbig tid att ta sig igenom. När allt det praktiska började komma på plats så slog det mig att genom den här tragiska händelsen så fick jag till följd av mina föräldrars arv en möjlighet att starta eget företag.

Det är också därför jag döpt företaget som jag gjort. Pappa hette Edman i efternamn. Det fick man veta när man ringde till honom ;) och det heter jag också i mellannamn. Eftersom mina barn och mina syskons barn har fått andra efternamn tyckte jag att det var passande att använda namnet till företaget som en hyllning till pappa, som på så tragiskt sätt gjort detta möjligt.

Emellertid vet jag att han är glad för min skull. Han var en fantastisk problemlösare och det är alltid på honom jag tänker när jag ställs inför något klurigt dilemma.

Jag hade inte lyckats med den här resan utan min man som alltid ställer upp och hjälper till med allt från snickeri av bipallar till stora byggprojekt. Stödet och kärleken från honom är ovärderlig liksom den från våra två döttrar. De ifrågasätter mig så där lagom mycket och får mig att vässa hjärncellerna och bli bättre – på alla sätt!

Svaret på frågan är ju varken to be or not to be. Det är to bee!

Jeanette